Tuffingarna
Tuffingar är ett snällt ord men detta är ju en barntillåten sajt. Hårdingar, ruffgubbar, busar, hockeyhuliganer är andra begrepp, som ibland kanske är mer relevanta. Någon gång om året återuppstår debatten om hockeyvåld, när någon spelare har slagit en motståndare på käften eller använt klubban som hillebard. Men det fanns busar redan på den tiden, och inte minst är det kul att läsa de förskönande omskrivningar som hockeyalbumens utgivare ägnade sig åt. ”Frän och mycket temperamentsfull” – smaka på den!

En given plats i det här gänget har Des Moroney, som någon vitsig moring döpte om till Disharmony – ett sällsynt träffande öknamn. Han kunde skrämma skiten ur motståndarna bara genom att titta på dem. Om man ser ut så där vid 31 års ålder, då har man varit med där ute. Stig Salming får förstås också vara med. Än idag säger hans gamla antagonist Phil Esposito att han gillar alla svenskar – utom Stig Salming. Anders Broström hade just inlett sin karriär på den tiden, men utan att kolla med uppslagsböckerna tror jag att han är elitseriens mest utvisade någonsin.

Alla som var i Smidjegrav på den tiden minns bataljerna mellan MIKs Tuppen Lönn och Leksands Mapa Sjögren. Det subjektiva minnet har ju en tendens att förstärka upplevelser med åren, men som jag minns det var de i luven på varandra konstant när MIK och Leksand spelade derbyn i högsta serien (ja, på den tiden var även Leksand ett elitlag). Men det var inte Tuppen som råkade ut för Mapas värsta övergrepp, det var Kent ”Yxan” Sundkvist som fick mjälten sönderspearad medan domaren befann sig på andra sidan av planen. Yxan fick säsongen förstörd medan Mapa jublade (det gjorde han säkert inte egentligen men jag minns det så).

Och jo, autograferna är autentiska. Det var många timmar som tillbringades utanför Mora Ishall med hockeyalbumet och en kulspetspenna i högsta hugg.