|
På
grund av datorkrångel och annat bjäfs har
detta resereportage blivit liggande i glömskans
mörka vrå i mången god dag. Men jag
tänkte att jag nu äntligen skulle få
tummen ur och göra klart den. Därmed borde
jag också kamma hem den tvivelaktiga förstaplasten
i bataljen om världens mest försenade resereportage.
Nog tjafsat, nu kör vi:
De
för många utsockes obegripliga orden i titeln
tillhör en fras på orsamål som min mormor
brukar portionera ut lite här och var i konversationerna
när hon inte har något bättre att säga.
Det betyder ungefär; Då vi var i Sveg, far.
Frasen, om än utströsslad i helt obegripliga
sammanhang, saknar inte helt grund. Hur det ligger till
hos moraborna vet jag inte, men orsabor har nämligen
så länge jag kan minnas varit flitiga vallfärdare
till Sveg. Den främsta orsaken till att man åker
dit förefaller vara fisket, som tydligen inte ska
gå av för hackor däruppe.
Nu
har dock förändringens vindar börjat
vina runt stugknutarna. Nu är det härjedalingarna
som med jämna mellanrum invaderar vårat län
istället. Orsaken stavas förstås ishockey.
Ishockeyintresset
hos våra länsgrannar i norr förefaller
vara glödhett. Speciellt gäller detta i Sveg,
som väl i ett tämligen hockeyfattigt län
ändå kan ståta med att vara ett riktigt
hockeynäste. Så hett är intresset att
man regelbundet organiserar resor ner till matcherna
i Mora. Till veckomatcherna åker emellanåt
en buss ner med hockeytörstande svegbor, och till
ett par lördagsmatcher har till och med en rälsbuss
hyrts in.
Undertecknad
som är en riktig inlandsbanenostalgiker, tyckte
det lät klart kultigt att kunna ta rälsbuss
på den, vad gäller persontrafik, så
här års slumrande inlandsbanan ned till Mora
för att gå på ishockey. Jag tog min
MIK-frälste fiskebroder Jerker i näven och
tillsammans lyckades vi nästla oss in på
tåget vid Orsa finnmarks sista utpost, Emådalen
(där Jerker f.ö. har sitt hemma), och åkte
sedan med de sista 3-4 milen ner till Mora. Målet
för resan var lördagsmatchen mellan Mora IK-Timrå
IK som gick av stapeln den 11 december 2004. Våran
dag började dock tidigare än så.
Vid
7-snåret brölade väckarklockan ilsket
igång ute i den gamla SJ-kuren i Emådalen,
där jag brukar husera när jag hälsar
på. Sömndrucken och tvär snubblade jag
sedan fram över gården i den midvintermörka
ottan, och in i stugan för en snabb frukost. På
dagsschemat stod nämligen angelfiske först.
Vi brummade efter frukost iväg till våran
favoritsjö, halvannan mil upp på finnmarken.
Eftersom det redan hade börjat dagas blev det utträde
på isen medelst skyndsam gång. Helst ska
ju angeldonen sitta ute innan den första gryningen
kommer smygande, men det brukar vara så lagom
lätt att lyckas med det, morgontrött som man
är.
*Fläpp-PANG!*
Inget vinterfiske går upp mot att se vippan ryckas
loss och slå bakåt med en ljudlig smäll.
En perfekt start på en hockeylördag.
Foto:
Knogen
Efter
våran fisketur blev det full fart till Emådalen
för ombyte. Och nog trodde vi att vi var ute i
god tid, men ack så vi bedrog oss. Strax efter
att vi hade stängt dörren bakom oss för
att promenera mot stationen hörde vi en tågtuta
ljuda norrifrån. Det blev att lägga benen
på ryggen, och vi kom ned till stationen precis
när rälsbussen rullade in på spårområdet.
Vi slängde oss ombord nästan i farten. Väl
inne mötte reseledaren Göthe Hammarström
oss, och slussade in oss i den färgglada och partydrypande
vagnen. Här var fullt till bristningsgränsen,
och här var fest. Efter att Göthe under stort
pompa och ståt presenterat oss nytillkomna i vagnens
högtalare fortsatte färden söderut.
Rälsbussen har ankommit stationen Emådalen.
Tyvärr hann jag inte få till en bättre
bild än så här.
Har ni fest eller? En nypåstigen
och något vilsen artikelförfattare i förgrunden.
I bakgrunden står Jerker och påvisar tågets
åkriktning för några av resenärerna.
Strax
söder om Emådalen kom vi så till inlandsbanans
vackraste, och förmodligen mest fotograferade plats-
Storstupet. Som traditionen bjuder blev det där
stopp på bron för fotografering. Chauffören
hade dock åkt lite för långt tyckte
man från våran del av tåget, varför
strax en enad vagn högljutt skanderade; "Backa!
Backa!". Och de fick sin vilja igenom.
Storstupet. Nej, det är inte vårat
tåg som syns på bilden. Det är inte
ens rätt årstid. Tycker ni förresten
inte att mannen på bilden hittat den perfekta
tältplatsen?
På tåget blev jag sittandes
bredvid en man i 60-års åldern från
Hede. Det blev väl mest prat om fiske och jakt,
eftersom det var hans huvudsakliga fritidssysselsättningar.
Han hade aldrig sett hockey live förr. I alla fall
inte på den här nivån. Han hade hört
att det skulle vara mycket roligare live. Dessutom skulle
det se ut att gå fortare. Därför hade
han inte tackat nej när nu tillfället gavs.
John Karlsson från Hede. Stolt medlem i VM-klubben,
ett gäng som åker på alla VM-turneringar
i ishockey, vart de än månde gå av
stapeln.
Naturligtvis
var man ju också lite nyfiken på hur lagsympatierna
hos de medresande låg till. Någon större
gåta blev nu inte detta när man studerade
de hemsnickrade kreationerna de hade på sig. Där
fanns ett gäng med vita t-shirts målade med
spritpennor där det på en stod Mora IK, på
en annan Timrå IK, en tredje avslöjade Södertäljesympatier,
den fjärde Brynäsdito och även en Malmösupporter
kunde märkas i sällskapet. För säkerhets
skull frågade jag en av resenärerna som satt
mitt emot mig under resan. Han berättade att de
flesta svegbor har starka leksandssympatier. Detta mycket
beroende på att det var Sigge Bröms som en
gång tog hockeyn till Sveg. Men han var också
snabb att tillägga att de tyckte det var jätteroligt
att Mora nu tagit klivet upp. Om inte annat för
att det ju de facto ligger närmare Sveg.
Av bilden framgår tydligt att
åtminstone Mats t.h. håller på Mora.
I alla fall för tillfället. Vilka Peter t.v.
håller på framgår dock inte av bilden.
Jan-Ola, den förmodligen ende Malmöupportern
på resan. Här samtalar han med mannen jag
snackade lagsympatier med, och som jag tyvärr inte
kommer ihåg namnet på.
Göthe Hammarström, reseorganisatör,
reseledare, lekledare och allt i allo på resan.
Även
hejarramsorna, som skanderades allt högre ju närmare
Mora vi kom, underströk de blandade sympatierna.
Strax innan vi klev av vid Morastrand kunde man höra
följande, något underliga ramsa från
gänget; "Heja, heja, heja Mora- MIK är
dom bästa. Heja, heja, heja Mora- Timrå IK
är dom bästa. Heja, heja ,heja Brynäs-
SSK är dom bästa…" o.s.v.
Rälsbussen anländer till Morastrand.
Efter ankomsten till Morastrand upplöstes den kompakta
hopen av härjedalingar åt alla håll.
En del gick till Claras för inmundigande av middag,
en del gick till Lilla Björn för en pilsner
eller två innan matchen. Vi följde den ström
som drog åt det sistnämnda vattenhålet.
En trio trevliga svegbor som vi fick sällskap
med på väg in mot Mora.
Några av de härjedalingar som laddade
upp på Lilla Björn
När
det blev dags för match gick vi orsabor bort till
ståplats, medan härjedalingarna intog sina
förbokade sittplatser. Det var ingen direkt gåta
vilken sektion härjedalingarna invaderat. Medelst
hjälmar, hemsnickrade tröjor och ett synnerligen
glatt humör satte de verkligen färg på
sittplats.
Matchen
då? Ja, det var väl kanske inte jordens klang-
och jubelföreställning direkt. Inte blev det
roligare när Timrå slog in matchens sista
mål till Timråseger med 3-5 i tom kasse
inför ett fullsatt Smidjegrav. Något modlåtna
vankade vi orsingar åter mot rälsbussen efter
matchen för hemfärd till Orsa.
Någon
större besvikelse över moraförlusten
tycktes dock ej ha smugit sig in hos härjedalingarna.
Mannen jag pratade lagsympatier med var dock lite besviken
på proffsen;
"-Zetterberg, Modin, var de med?", sa han
och slog frågande ut med armarna.
Jag stötte sedan ihop med jakt- och fiskemannen
från Hede igen. Jag frågade hur han tyckte
det hade varit.
"-Tja. Sådär. Det var väl kanske
inte sådär jätteroligt om jag ska vara
ärlig", sade han och såg nästan
ut som han ville be om ursäkt.
-"Men resan var rolig!" tillade han snabbt,
och sprack upp i ett stort leende.
Hemresan
blev för oss medresta orsingar inte fullt så
lång som ditresan. Vi hoppade av i Orsa, där
det vankades utgång på byns hotell senare
på kvällen. (Det ryktades även om att
några kända skribenter från gästboken,
och från Faleijs Finest innersta kretsar skulle
dyka upp, men om dom var där var dom lika ljusskygga
som tåget på bilden nedan.)
Orsa station. Rälsbussens lampor försvinner
i fjärran. Känner jag resenärerna rätt
så blev det ganska livat på gator och torg
i Sveg den kvällen.
Knogen
|
