| Tuffingar
är ett snällt ord men detta är ju en barntillåten
sajt. Hårdingar, ruffgubbar, busar, hockeyhuliganer
är andra begrepp, som ibland kanske är mer relevanta.
Någon gång om året återuppstår
debatten om hockeyvåld, när någon spelare
har slagit en motståndare på käften eller
använt klubban som hillebard. Men det fanns busar
redan på den tiden, och inte minst är det kul
att läsa de förskönande omskrivningar som
hockeyalbumens utgivare ägnade sig åt. ”Frän
och mycket temperamentsfull” – smaka på
den! En
given plats i det här gänget har Des
Moroney, som någon vitsig moring döpte
om till Disharmony – ett sällsynt träffande
öknamn. Han kunde skrämma skiten ur motståndarna
bara genom att titta på dem. Om man ser ut så
där vid 31 års ålder, då har
man varit med där ute. Stig Salming
får förstås också vara med. Än
idag säger hans gamla antagonist Phil Esposito
att han gillar alla svenskar – utom Stig Salming.
Anders Broström hade just inlett
sin karriär på den tiden, men utan att kolla
med uppslagsböckerna tror jag att han är elitseriens
mest utvisade någonsin.
Alla
som var i Smidjegrav på den tiden minns bataljerna
mellan MIKs Tuppen Lönn och Leksands
Mapa Sjögren. Det subjektiva minnet
har ju en tendens att förstärka upplevelser
med åren, men som jag minns det var de i luven
på varandra konstant när MIK och Leksand
spelade derbyn i högsta serien (ja, på den
tiden var även Leksand ett elitlag). Men det var
inte Tuppen som råkade ut för Mapas värsta
övergrepp, det var Kent ”Yxan”
Sundkvist som fick mjälten sönderspearad
medan domaren befann sig på andra sidan av planen.
Yxan fick säsongen förstörd medan Mapa
jublade (det gjorde han säkert inte egentligen
men jag minns det så).
Och
jo, autograferna är autentiska. Det var många
timmar som tillbringades utanför Mora Ishall med
hockeyalbumet och en kulspetspenna i högsta hugg.
 
 
 
|