"Mora ger aldrig upp!" är vårt slagord. Nu är hög tid att bevisa det. Spelarna ska spela. Ledarna ska leda. Supportrarna ska supporta. Lägg det rationella och politiskt korrekta åt sidan, nu är det känslorna som gäller. Det är inte fel att tillåta sig blir gråtmild och emotionell. Det är faktiskt ett måste. Nu är det hembygden och krigarsjälen som gäller om vi ska ro det här projektet i hamn. Det är dags att räta på ryggen, fylla lungorna med luft, vråla och dunka svärdet i skölden!

Om de tvåhundra tappra försvarare som stupade 1836 i fortet Alamo, Texas, var frihetskämpar eller tossiga patrioter överlåter jag till historikerna att avgöra. Vad jag vet är att dom slogs mot en övermäktig fiende, dom slogs för nåt dom in i benmärgen trodde på och dom slogs bokstavligen till siste man. Dom var säkert rädda men backade inte, dom stod kvar och dog med stövlarna på. Ska vi återetablera Mora IK i elitserien skulle det inte skada med en gnutta av den glöd de där Texasborna bar på.

Mora IK är inte det viktigast i mitt liv. Det vore oerhört sorgligt om det var på det viset. Mora IK är inte det viktigaste för Mora kommun. Det vore ekonomiskt, kulturellt och emotionellt fattigt om det var på det sättet. Mora IK är faktiskt bara en idrottsklubb där barn, ungdomar och vuxna roar sig med puck och klubba. Med det perspektivet måste man ställa sig frågan hur det kan vara viktigt att Mora IK spelar på högsta möjliga nivå i seriesystemet. Kokar man ner glädjen, stoltheten, spänningen och gemenskapen runt Mora IK får man kvar delaktighet av koncentratet. Vi fans är delaktiga som bara helvete i allt den här klubben tar sig för. Vi har investerat känslor i den här lilla klubben till den grad att vi är fast. Vi vill vara delaktiga i nåt som är så bra som det någonsin går. Det är också betydelsefullt för orten Mora och resten av Ovansiljan. Invånarna och näringslivet mår bättre med ett elitserielag som huserar i Smidjegrav. Klart det är viktigt! Eftersom det är viktigt är det också värt att kämpa för.

Debaclet i kvalserien var bittert och många kände det som om vi förlorade allt. Man kan säkert argumentera för den synvinkeln men det är enklare att se det från den här sidan: Vad vi har nu skulle vi knappast någonsin kunnat skaffa om vi aldrig spelat i elitserien. Vi är alltså oerhört mycket bättre rustade nu än vi var innan 04/05. Läs vidare om du inte är övertygad.

Intresset lever!
Att publiksiffrorna skulle sjunka vid degraderingen behövde man inte vara raketforskare för att kunna räkna ut. Man behövde bara kunna läsa statistik. Alla lag som degraderas tappar publik. Min personliga gissning var att publiksiffrorna skulle halveras och det stämmer när detta skrivs (11 hemmamatcher) ganska väl. Minskningen är stor men inte rekordartad. Leksand har minskningar i paritet med vår. Trognast publik har Malmö IF, sug på den ni!

Vi har mer än dubbelt så stor publik nu än senast vi spelade i allsvenskan. Jag tror inte vi kunnat åstadkomma det utan säsongerna i elitserien.

Redan under sommaren 2008 startade Mora IK kampanjen "Med seger i blicken" för att blåsa extra syre på glöden hos fans och sponsorer. Om kampanjen bidrog eller inte kan inte jag avgöra men Mora IK är fortfarande bygdens största snackis enligt min och många andras mening. Nästa gång du träffar på en surmas eller ett vanligt hederligt pucko kan du bemöta och tysta skitsnacket om att intresset är dött. Mora IK engagerar!

Inte bara skidor!
Mora IK är känt även bland den måttligt idrottsintresserade befolkningen. Förr var Mora likställt med Vasaloppet. Den som är hyggligt intresserad av bollsport har efter våra år i elitserien åtminstone en vag aning om att i Mora spelar man ishockey. Vi behöver inte längre berätta om Mora IK som en nyhet när vi träffar folk ute i landet, de flesta känner till klubben.

Vi vet vad som krävs!
Förr visste vi vad som krävdes för att komma nära elitserien, nu vet vi vad som krävs för att nå ända fram. Vi har också lärt oss vad som krävs för att hålla sig kvar. Oj, det krävs oerhört mycket. Det krävs till och med en del tur. Men vi vet att det är genomförbart.

Drakarna har inte gått hem!
Paradoxalt nog har supporterklubben på många sätt blivit starkare efter degraderingen. Organisationen har blivit mer slipad och klacken ännu mer uthållig.

Vi saknar ishallen men är glada för arenan!
Nu har vi en arena vi bara kunde drömma om innan. För tusan, stoppade stolar åt alla, trodde ni nånsin på det när ni huttrade i Mora Ishall? Jag vet att det fanns långt gångna planer på att bygga en ny sittplatsläktare på brinken. En sån renovering hade känts fantastisk i allsvenskan men den arena vi har nu är naturligtvis mer än vi skulle kunnat hoppas på.

Mer stålar!
I sämsta fall kommer omsättningen efter 08/09 vara dubbelt så stor som den vi hade 03/04. Det finns inte en möjlighet att den ökningen skulle skett med fortsatt spel i allsvenskan. Inte en möjlighet.

Organisationen är bättre!
Vi har samlat kunskaper i organisationen som vi aldrig skulle kunnat få genom spel i allsvenskan. Matcharrangemang, affärskontakter, marknadsföring, nätverkande mm är områden där nya erfarenheter byggts in i föreningen.

Vi fuckade upp ordentligt och lärde oss nåt av det. Sportchefen, den första i klubbens historia, är det tydligaste tecknet på att organisationen ruskat på sig.

Sluta deppa!
Skulle vi lista alla misstag som gjordes förra säsongen skulle listan bli så omfångsrik att internet skulle bli fullt och krascha. Vi åkte på tidernas grymmaste och mest utdragna degradering där en nonchalant rensning sekunder före full tid i sista matchen var höjdpunkten. Nu har vi haft många månader på oss att älta, det borde räcka. För att pigga upp tänkte jag först sätta samman en lista med alla vansinnigt bra matcher vi gjorde under våra fyra säsonger i elitserien. I stället för att lista höjdpunkter ur det förgångna tycker jag vi ser fram emot de nya höjdpunkterna. Dom kommer, det vet du.

Jag eldade på om hembygden i ingressen. Där finns mycket att hämta men också mycket att förlora. Vi kan hämta kraft ur våra starka traditioner i Dalarna. Vi kan hitta inspiration i bergen, på myrarna, i skogen och vid sjöarna. Men man kan också köra i diket på en pittoresk skogsväg. Våra vänner i den södra grannsocknen kör i diket varje år bländade av sin självbild. Masar och kullor hit och dit blir bara pekoral. Var stolt men håll blicken ovanför gärdesgården.

PeO Klarström