Äntligen! – det är nog många runt om i landet som gör en Gert Fylking just nu. Supportar, spelare, ledare och Hockeyligan har till sist blivit av med den fula ankungen – den uppstickare som under fyra års tid var ofin nog att störa ordningen. För let’s face it: Ingen – säger ingen – vill ha Mora IK i högsta serien. MIK är paria, den ingifta kusinen, persona non grata, det där som katten släpade in. Och det är varken Håkan Loobs, Christer Lärkings, Thomas Ros eller Emil Nilséns fel att vi nu ramlat ner i allsvenskan – det är vårt eget. Felaktiga tränarrekryteringar och tre-fyra missade matchbollar bäddade för degraderingen. Vi fick vara med och leka med de stora grabbarna i fyra år och det är inte illa – tvärtom.

Degraderingen och Leksands misslyckande innebär att vi ännu ett år kommer att få dras med tråkningar från andra sidan Siljan om deras fina ishall, publikunderlaget, sponsorerna, den folkliga förankringen och skinnsofforna i omklädningsrummen. Men vad Leksandssupportrar – eller för den delen de flesta hockeyfans utanför Moras gränser – aldrig kommer att begripa är att det är precis så som så många av oss vill ha det. Den dag Mora IK blir folkkärt förlorar vi en dimension. Sedan kan du kalla det för martyrskap, bymentalitet, lillebrorskomplex eller vad du vill.

Vi har helt enkelt olika självbilder och olika syn på vad som är viktigt inom idrotten. Förorättade leksandsfans tycker att laget ska spela i högsta serien för att de har arena, publik, pengar och en påse SM-guld från den tid då bilarna körde på vänster sida, vi lyssnade på LP-skivor och Michael Jackson var svart. Moringar tycker å sin sida att man ska kvalificera sig på sportsliga meriter – och på något annat sätt lär vi heller aldrig hamna där. Under de senaste fyra åren har argumentationen från leksandshåll uteslutande handlat om snoppmätning, inte om idrottsliga meriter – ”vår är större än er”. Jaha. Wow, liksom. Och?

Ett talande exempel är när Leksand i höstas värvade en pensionerad NHL-målvakt, och en supporter stolt sade i teve att ”detta är det största som har hänt svensk hockey”. Visst, det är något vi skrattade åt redan då och än mer idag. Men om man funderar ett ögonblick på vad snubben egentligen sade, så rankade han alltså denna pr-kupp som större än både OS-guld och VM-guld. Och det är en väldigt tydlig illustration av hur våra självbilder skiljer sig åt. Allt kretsar kring Leksand, liksom. Eller som en supporter uttryckte det när Leksand förlorade derbyt i FMM Arena: ”Hockeysverige är kvällens stora förlorare”.

Det skiljer bara sex mil men ändå eoner mellan orterna – inte bara i synen på sig själva och också i hur klubbarna uppfattas av övriga Hockeysverige. Leksand är Idol-Marie, MIK är Babyshambles. Leksand är Liza Marklund, MIK är Bob Hansson. Leksand är Svensson Svensson, MIK är Jackass. Leksand är Big Mac & c:o, MIK är kokt haj. Leksand är en två år gammal Volvo V70, MIK är en krockskadad Trabant. Leksand är en bredbent Bruce Springsteen på Ullevi, MIK är garagerock i källaren på Club Siesta. Och. Så. Vidare. Fråga vem som helst vilket hockeylag han eller hon håller på. Leksand – gäsp. Mora – varför i hela friden då?

Så behövs verkligen MIK i elitserien? Nej, inte ett dugg! Men det behövs ETT Mora IK i högsta serien, oavsett vad laget heter. Det behövs ett småstadslag som slåss mot tyngdlagen och som med små resurser kan störa etablissemanget. Den typen av föreningar – med sina halvrisiga ishallar och begränsade supporterskaror – är nödvändiga för att hålla hockeykulturen levande i Sverige och för att motverka de krafter som vill skapa en liga enligt samma modell som korgbollen, där de penningstarka lagen kan stänga serien, bygga ännu större och finare hallar och möta varandra i hundratolv meningslösa omgångar enligt NHL-modell – allt medan vi som har en annan syn på idrotten får skaffa oss andra intressen.

Nästa år heter inte det småstadslaget Mora IK – det heter Rögle. Och därför är det inte bara kul utan också nödvändigt att Rögle tog MIKs plats i elitserien. Så heja Rögle – hoppas vi ses säsongen 2009-2010. Ja, i elitserien förstås!

Insu