En rullstol från eliten
Ända sedan allsvenskan blev elitserie 1975 har Mora IK legat strax därunder och förtvivlat försökt ta sig upp i den serie där man hör hemma. Många gånger har vi fallit på mållinjen, men frågan är om någon kvalförlust är bittrare än den mot Södertälje i kvalserien våren 1980.

Som bekant har det under åren funnits fler sätt att kvalificera sig till högsta serien i ishockey än vad det finns Leksingar på Hovet när de möter något av Stockholmslagen. Och modellen 1980 var väl kanske inte den sportsligaste varianten.

Mora hade det året en av sina starkaste uppställningar. Både Hasse Hansson, Malte Steen och Mats Grötting fanns med i laget på den tiden, och den självklare ledargestalten var förstås nummer 17 Hasse Hansson.

MIK vann Västra division 1-serien relativt enkelt, sex poäng före Bofors. På den tiden fanns det ingen allsvenska (den infördes 1983), utan de fyra första lagen i varje division 1-serie gick vidare till play off 1. Där slog Mora ut Nybro i två raka matcher (2-1 hemma, 8-1 borta). I play off 2 mötte vi Karlskrona och vann med 6-0 i en avgörande match på bortaplan efter 4-1 hemma och 0-7 (!) borta. Skiljematchen dominerades stort av Hasse Hansson.

Därmed var MIK klar för kvalserien, som det året spelades i enkelmöten (därav tveksamheten till det sportsliga). Det lag som kom sist i elitserien åkte ner i division 1 medan det näst sista laget – Skellefteå – fick spela i kvalserien mot division 1-lagen Mora, Södertälje, Bofors och Luleå. Lottningen resulterade i att MIK fick hemmamatcher mot Bofors och Skellefteå och bortamatcher mot Luleå och Södertälje.

Första hindret på väg mot elitserien avverkades smärtfritt: 7-4 hemma mot Bofors inför 2 700 åskådare. Omgången därpå var det bortamatch mot Luleå, som då ännu inte var ett elitserielag. Legenden påstår att Bröderna Tysk i brist på supporterbuss tog en taxi från Mora till Luleå. Jag vet inte om det är sant eller ej, men sant är i alla fall att Mora vann rätt komfortabelt med 6-4.

Inför tredje omgången var det alltså dags för en direkt avgörande match i Scaniarinken. Södertälje hade redan förlorat mot Skellefteå och de övriga två lagen var i praktiken avsågade. För vinnaren hägrade med andra ord en plats i elitserien. Mora hade dock en stor jobspost: Hasse Hansson var skadad. Han hade dragits med en ljumskskada sedan i februari, och en kvart in i matchen mot Bofors slog Jan Carlo Bodini avsiktligt upp klubban mellan Hasses ben på den skadade ljumsken. Så någon helt smärtfri seger var det inte.

I pausen hotade Hasse med att slå klubban i ansiktet mot Bodini om han (Hasse) skulle komma in på isen igen. Men det gjorde han inte, och inför matchen mot Södertälje sade Jan Simons till Mora Tidning att Hasse Hansson under inga omständigheter skulle kunna spela. Om han sedan gjorde det är väl att betrakta som en definitionsfråga.

Från Mora avgick ett gäng bussar, och man fick säga till i förväg om man ville resa med eller utan kisspaus (det vill säga om man ville åka med fyllebussen eller inte). Stämningen var hög i Scaniarinken inför matchstart men mattades efter hand – framför allt i andra perioden då Södertälje ökade från 2-1 till 5-1.

Men det bestående minnet är inte förlusten, utan det faktum att Mora envisades med att släppa ut en skadad Hasse Hansson på isen varje gång förstafemman skulle teka. Han stapplade in på isen, tekade och gled sedan av bara för att ersättas av en frisk spelare. Det påstås att Moras ledning hade ansökt om specialtillstånd för att få köra in Hasse i rullstol på isen men jag tror att det bara är illvilliga rykten.

I vilket fall blev det torsk med 6-2 och hemresan var förstås rätt avslagen. Chansen var dock fortfarande inte borta – om Mora slog elitserielaget Skellefteå med fyra mål i sista omgången skulle vi sno dem på platsen i högsta serien. Men även om det kom 2 437 åskådare till Smidjegrav så var det nog ingen av oss som riktigt trodde på det scenariot. Och när det stod 2-4 redan efter första perioden visste vi att elitserietåget hade gått utan MIK även denna gång. Utom för MIKs målvakt Mats Landerstedt, som värvades till just Skellefteå.

Men det jag minns dryga 23 år senare är som sagt inte de två avslutande förlusterna utan när Mora skickade ut en skadad spelare på isen i kampen för den där elitserieplatsen. Och förstås den oundvikliga frågan: hade vi gått upp om han fått vara frisk?

MIK-truppen:
Mats Eriksson, Mats Landerstedt, Fredrik Järudd, Åke Liljebjörn, Tord Svensson, Bert Bäckman, Rolf Pettersson, Håkan Ljudén, Hans Ekh, Håkan Nordin, Olle Matsson, Hans Olov Ernlund, Benny Back, Mats Lusth, Mats Grötting, Malte Steen, Peter Erlander, Hasse Hansson, Benny Smångs, Stig Nordin, Micke Westerling, Jan Danielsson, Ove Olsson, Yngve Frost, Mats Bergius, Peter Sörensson, Lars-Erik Norin, Len Lunde, Inge Olsson

/ Gästskribent: Krister Insulander