I nyhetsreportage på tv och tidningar har vi nyligen kunnat bekanta oss med ett nybildat lag i den mindre kända, men icke desto mindre exotiska, asiatiska hockeyligan. Detta exotiska inslag i svensk ishockey är inga mindre än Nordic Vikings. I laget, som har sitt säte i Peking, återfinns ett hopplock av spelare från Sverige, Finland, Norge, Island och Kina, och som General Manager står den, för oss, inte helt okände svensk-japanen Shin Larsson, som spelat i såväl Japanska landslaget som i Leksand.
Är då tilltaget med svenska hockeymissionärer i fjärran länder en ny företeelse? Såvida inte denna artikelserie ska få ett abrupt slut redan här, vet ni nog redan svaret. Sanningen är att inte ens namnet är särskilt nytt. I en artikel i tidningen All sport från 1957 skriver Lennart Cedrup om ”svensk ishockeys kuriositet nr 1”, nämligen svensklaget Viking i Mexico City. Och även om det flutit en oherrans massa hektolitrar vatten under Noretbron sedan dess, så vore det konstigt om inte det epitetet står sig ännu.
Sagan om Viking i Mexico började runt 1955 med att isrevyn Holiday on Ice var på ett månadslångt besök i Mexico. Revyns stränga krav på perfekt is gjorde att man slog på stora trumman och byggde en väldigt påkostad och modern inomhusanläggning - Arena Mexico - med plats för 20 000 åskådare. När revyn sedan virvlat förbi stod ägaren Chavo Lutherort där med sin anläggning och funderade på hur han på bästa sätt skulle kunna nyttja sitt ispalats. Ja, ungefär som ägarna till Ejendals arena i Leksand gjorde efter att Schlagerfestivalen gjort sitt uttåg ur kommunen, ni vet.
Chavo fick den briljanta idén att försöka starta upp en ishockeyserie. Men eftersom han var fullt medveten om att mexikaner är ungefär lika bekanta med fruset vatten som Hockeyligan är med hockeykultur, sammankallade han istället några vintersportintresserade utlänningar för att höra om idén skulle kunna gå att genomföra. Förvisso fick ett par mexikaner även deltaga vid sammankomsten eftersom de vid något svagt ögonblick råkat nämna att de åkt skridskor och skidor vid besök i de alpina delarna av USA.
En svensk var naturligtvis självskriven i sällskapet. Den mest lämplige ansågs vara Sture Dahlbeck, chefstekniker på Svenska kullagerfabrikens kontor i Mexico. Han hade ju i sina ungdomsår vunnit två DM för Göteborg. I backhoppning!
Resultatet av konferensen blev i alla fall en serie med fem lag. Och nu skulle alltså Dahlbeck försöka skotta ihop en bunt ishockeyintresserade svenskar som skulle representera Skandinaviska klubben i den nystartade Mexikanska ligan.Det var lättare sagt än gjort. Svenskkolonin i Mexico City uppgick på den tiden till 350 själar. Då var även fruar, barn och äldre gentlemän - som knappast var roade av tanken på att ställa sig på ett par hockeyrör - inräknade. En första urgallring, med krav på att den intresserade någon gång skulle ha stått på ett par skridskor gav inte särskilt stor fångst. Kraven sänktes, och nu kunde man tillgodoräkna sig även andra sportsliga framgångar.
Ett axplock av de skridskomatadorer som till slut plockades ut som reserver eller ordinarie bland svenskarna i Viking var:
Hasse Liljekvist, Ingenjör på SKF. Svensk mästare och landslagsman på 400 och 800 meter. Han påstod sig ha åkt skridskor som pojk på Råå-ån utanför Helsingborg. Andra skåningar i svenskkolonin ifrågasatte dock starkt om ån någonsin haft bärkraftig is. Han vinglade i alla fall fram tillräckligt snabbt för att ta en plats som ytterforward.
Hasse Berlin, självskriven som back eftersom han var tungviktsankare i svenska boxningslandslaget i början på 40-talet.
Ulf Nordling, avdelningschef på Svenska fläktfabriken. Klasstjärna i bandy i folkskolan.
Greve Gustaf Lagergren, hade isfabrik i Mexico City och var av den anledningen förstås självskriven.
Sture Dahlbeck plockade i egenskap av president och grundare ut sig själv som reservmålvakt. Han hade ju faktiskt även lirat lite bandy under studenttiden.
Den ende f.d. idrottsmannen som inte tog en plats i laget var Åke Attewall, försäljningschef på L.M. Ericsson. Han var svensk mästare i svikthopp för Hellas i Stockholm. Istället för ishockey satsade han på golf, och blev där tvåa bland svenskarna i Mexico. En merit som borde gjort honom självskriven i Viking.
Åldern bland spelarna var högst varierande. Äldst var Sture Dahlbeck med sina 44 år på nacken. Yngst var Hans Norell med sina 13.
Eftersom svenskkolonin inte kunde mätta Dahlbecks tankar på dubbla backpar och tre kedjor fick han ge sig ut på jakt utanför de svensktalande områdena. Han hade dock goda förbindelser bland utländska affärsmän, och snart hade han värvat ihop en synnerligen internationell samling ishockeyspelare. Förutom Sverige var Mexico, Kanada, Holland, Tyskland, Schweiz, England och Italien representerade i Skandinaviska klubben.
Viking anno 1958. Stående längst till vänster är Uffe Nordling, Norrköping. Längst till höger på samma rad står Hasse Liljekvist, Hälsingborg. Som reservmålvakt på främre raden sitter grundaren och presidenten Sture Dahlbeck.
Redan första säsongen bröt sig spelarna ur Skandinaviska klubben, och bildade Viking. Som matchdräkt hade man en blå tröja med gula axelband, och som logga hade man samma vikingaskepp som Svenska ishockeyförbundet. Byxorna var blå, och strumporna blå, med gula band.
Tillvaron var lite småtuff för vikingarna i början. Samtliga spelare hade chefsbefattningar, eller andra höga positioner i sina yrken, och var ofta på resande fot. Dock var intresset bland spelarna så pass stor att man lyckades pussla ihop det så det stämde bra med träningar och matcher.
Sportsligt blev det inte heller någon succé inledningsvis. Siffror som 1-10, 0-10 och 1-9 till motståndarnas fördel i Vikings fjuniga ungdom, skvallrar om att det fanns mycket i övrigt att önska. Genom idogt tränande, och ett par förstärkningar växte man dock sportsligt.
Även publikt råkade man i början på ett visst motstånd. Den Mexikanska publiken tog först Viking för ett jänkarlag varför varje baklängesmål möttes med jubel från läktarplats. Det bildades så småningom en hejarklack bland svenskkolonin som med hejarramsor på ett språk som för den mexikanska publiken var helt obekant fick dem upplysta om att det inte alls var jänkare i laget. Därefter blev Viking utan konkurrens det populäraste laget i serien.
Klassen på den mexikanska hockeyn var kanske inte särskilt internationell. Lennart Cedrup beskriver nog mexicohockeyns kvalitet allra bäst:
”I situationer där en Tumba-Johansson elegant girar undan för planket eller en motståndare, dammar mexarna i planket gärna med huvudet före och en krock med en motståndare är i allmänhet nödvändig för att en spelares vingliga framfart skall stoppas. Speltiden är 3x20 min, ett konditionsprov, som kan få bättre spelare än mexarna att tappa andan och slutperioden på matcherna i Arena Mexico är mer kanåkning än ishockey till publikens förtjusning”.
Först med ansiktsskydd? Vikings målvakt spelade livsfarligt. Han var så dålig på skridskorna att han inte kunde stå upprätt utan att stödja sig på målburen, och så fort det drog ihop sig gick han ned på knä. Detta föranledde inte bara Vikings målvakt, utan alla målvakter i Mexico City att använda ansiktsskydd. En kuriositet på den tiden.
Domarinsatserna lämnade även de mycket i övrigt att önska. De mexare som inte fick plats i lagen fick istället ta på sig domarrollen. Naturligtvis hade man ingen kunskap om reglerna. Men Sture Dahlberg skaffade dock regelböcker från Svenska ishockeyförbundet och fick de viktigaste paragraferna översatta till spanska. Sedan anordnades domarkurser där amerikanska och kanadensiska studenter med något hum om ishockey agerade lärare. Innan kurserna kommit igång var det dock Hawaii-klass på domarinsatserna. Domarna inledde sina karriärer nästan helt okunniga om reglerna och i början blåste de i regel bara vid periodernas början och slut och när måldomarens röda lampa lyste. När sedan domarna lärt sig ett och annat genom regelkurserna blev de ordentligt roade av sin uppgift, och försökte följaktligen ”blåsa ikapp” det de förlorat under lärotiden. En synnerligen märklig mellanperiod inträdde i den mexikanska ishockeyn, och spelarna kunde knappt peta på varandra utan att domaren stolt förde sin pipa till munnen och med en gest á la Karl XII visade ut ”syndarna”. M.a.o. var det i Mexico på 50-talet precis som i Elitserien här hemma, anno 2006.
Redan de gamla …mexarna. Lite råkurr tillhörde vanligheterna i matcherna i den mexikanska ligan, till publikens stora glädje. Som Cedrup uttryckte saken: ”Mexikanskt temprament passar alltså utmärkt väl inom ishockeyn”.
Hur var motståndet då? Ja, under mästerskapsserien 57/58 var Viking överlägsna bland de sex deltagande lagen. Den enda plumpen i protokollet bestod av ett oavgjort resultat. De övriga lagen var, i fallande ordning sett från sluttabellen; Tigres, Nexa, Vagabundes, Holiday och allra sist, utan en enda ynka poäng hamnade Diablos. Lennart Cedrup igen: ”Vikings seger hotades aldrig, trots att Nexa tagit namnet efter ett lopputrotningsmedel, Holiday backats upp ekonomiskt av isrevyn Holiday on Ice (reklamen blir tvivelaktig) och ja… Diablos (djävlarna) hade över huvud taget inga horn att stångas med”.
 Mexikanska mästerskapsserien 1958. En mexare i Nexa försöker stoppa framfarten för en kanadick i Viking. Notera den månghövdade publiken i bakgrunden!
Den svenska ishockeyklubben kunde alltså efter säsongen 57/58 titulera sig Mexikanska mästare, och fick sina tecken tilldelade av det mexikanska riksförbundet. En bedrift som gav eko ända hem till Sverige. Den förtjusande propagandan för svensk ishockey som Viking levererade gjorde nämligen att lagets spelare tilldelades förbundsmärket från Svenska ishockeyförbundet.
Vad som sedan hände med denna ”svensk ishockeys kuriositet nr 1” står väl skrivet i stjärnorna. Det som är säkert är att laget stod för något av det färgstarkaste inslagen i de svenska idrottshistoriska böckerna någonsin.
Knogen
|
