Hösten 2003 skrev jag, kanske under ett anfall av tvivel, en sammanställnng över Moras kvaläventyr genom åren. Efter att ha bommat elitserien hårfint några gånger fann jag det lämpligt att döpa texten till "Nära skjuter ingen hare". Nu visade det sig att haren verkligen blev träffad och stendog påsken 2004. Moras avancemang gjorde artikeln tämligen inaktuell och med en viss eftersläpning kommer den här i uppdaterad version. (För att spinna vidare på temat "gullig gnagare" anspelar jag på filmen "Den långa flykten" i den nya artikeltiteln.)

Mora IK-Sveriges 13:e bästa lag!
En kvällstidning utropade MIK inför allsvenskan 1997/1998 till det bästa laget utanför elitserien. Just i detta fall är verkligen nummer 13 ett oturstal, man måste ju vara sämst 12 i Sverige för att få spela i elitserien. Att vara nummer 13 är ungefär lika kul som att stryka runt utanför Oscarsgalan utan biljett. Du får se alla kändisar men får inte vara med på partyt. Tittar man i maratontabellen över allsvenskan/superallsvenskan så ligger MIK på tredje plats efter Björklöven och Huddinge. Detta visar dock bara att MIK spelat många allsvenska matcher med hyfsad framgång, det betyder inte att MIK nödvändigtvis varit nära elitserien.

Var vi nära innan 2004?
Många fans och journalister tog för givet att MIK skulle vara en elitseriekandidat år efter år. Frågan har snarare varit "när" och inte "om" MIK ska se till att återbördas bland de stora. Frågorna vi frustrerade fans ställt oss genom åren är många: Är MIK en elitklubb som snuddar vid de stora arenorna eller är MIK bara ett ovanligt dugligt bonngäng? Har moringarna i ärlighetens namn någonsin varit i närheten av att ta sig tillbaks till rikets högsta liga? Somliga skuggfigurer, med luddiga ekonomiska termer som argument, hävdar till och med att föreningen inte ville gå upp. Den här sammanställningen ska försöka visa, naturligtvis objektivt och ovetenskapligt, om Moras avancemang var ren flax eller en logisk och välförtjänt belöning för hårt arbete.

Hur nära var vi då?
Svaret på den något krystade frågeställningen från artikelns inledning är ett tveklöst: ja, visst fasen har MIK varit nära! Dom fem första åren efter degraderingen skulle klubben med en modernare organisation och en mer vaken och framsynt planering ha klarat hindren. Man hade spelarmaterial av bra klass men förmådde inte hålla skärpan i viktiga matcher. Aningen mer kosing till värvningar och lite mer barmarksträning tror jag var vad som fattades.

Om Leffe Boork stannat några år till i klubben skulle vi fått uppleva fantastiska saker i Smidjegrav, det är jag säker på. Randy fick liv i elitseriedrömmen igen och Tommy var ett slagskott från att förverkliga den. Mora IK hann knappt uppleva 30 år utanför elitserien och de gamla dagarna i högsta serien höll på att förvandlas från minnen till legend och från legend till myt, innan rapporten till Globen från Leksands Isstadion förändrade allting.  Fortsätt     1 av 11