Mot
Karlskoga
Söndagens resa genomfördes i samarbete med Enköpingsfraktionen
och därför
fastställdes mötesplatsen innan avresa till
metropolen Bålsta C. Eftersom
klimatet och miljön i området starkt påminde
om den ryska tundrans sämsta
sidor vintertid tog vi omedelbart plats i den rumstempererade
landsvägskryssaren för vidare färd västerut.
När vi passerat Örebro smalnade
vägen betydligt och vi beredde oss därför
på mötet med de djupa
Värmlandsskogarna. Snart visade sig också ett
tecken tydligare än eldskrift
i skyn då vi under en kort tid mötte två
bussar, båda dansbandsbussar! Vi
var alltså på rätt väg.
För Faleijs Finest är historia och
kultur viktiga inslag
Förutom livliga diskussioner om hockey i allmänhet
och MIK i synnerhet började också planerna
på aftonens lilla, men obligatoriska upptåg
så smått smidas. Givetvis skulle det som
alltid genomföras med viss stil och finess. Stockholmsinslaget
bland resenärerna plockade fram diverse elekronisk
utrustning ur fickorna och inom några sekunder
hade det i fordonet upprättats en mobil internetuppkoppling.
Karlskoga.se tilldrog sig det största intresset
i jakten på lämpliga mål för vår
aktivitet men sidan visade sig dock vara otillräcklig
för att kunna släcka redaktionens oerhörda
kunskapstörst. Ett pit stop vid vägkanten
som utan tvivel måste ha nosat på en världsrekordtid
genomfördes därför intill Karlskogas
informationstavla "i-Karlskoga".
En passerande
bilist vars lagsympatier uppenbarligen inte sammanföll
med våra signalerade högljutt efter det att
han noterat våra färgglada attribut.
Resan fortsatte på slingriga vägar och allt
eftersom frekvensen av nedlagda bensinmackar och släckta
industrier stadigt ökade närmade vi oss också
samhället som var
slutmålet för vår resa, dit vi nådde
i god tid innan matchstart (cirka
24 minuter). Då Faleijs Finest förstår
att uppskatta finkultur blev det
lilla samhället något av en besvikelse i
det avseendet men det var kanske
lika bra eftersom vi bara hade drygt tre minuter till
vårt förfogande. Dessa minuter visade sig dock räcka till ett besök
på Nobelmuseet och under mötet med självaste
Nobel fick vi bekräftelse på det vi alltid
misstänkt (se översta bilden).
 Vid
Nobelhallen
Nåväl, nästa mål var Nobelhallen
och vi hittade en byggnad bland träden som visserligen
var märkt Nobelhallen bowling men då ett
par hundra bilar tydde på att annan aktivitet
än bowling förekom i huset gjorde vi stilfull
entré. En ovanligt sympatisk ordningsvakt erbjöd
oss omedelbart plats på ståplatsläktaren
med motiveringen att det där fanns "fler av samma
sort". Efter idogt klättrande bland trapporna
befann vi nu oss högt uppe i hörnet där
det mycket riktigt visade sig finnas fler av den typen
som kommit till insikt. När matchstart närmade
sig visade det sig dock till vår stora förskräckelse
att de utrustat sig med trumma och koskälla (varvid
vi undrade om MIK utan vår vetskap startat en
utförsåkningssektion?). Då denna form
av oljud är något som Faleijs Finest kraftigt
tar avstånd från sökte vi oss genast
därifrån. Men inget ont om den tappre Mariestadskillen
med familj som ändå försökte på
alla sätt och vis.
 Inför
nedsläpp
När vi blickade ut över den nyspolade isen
slogs vi omedelbart av att rinken var ovanligt kort,
och bred! Dessutom hade någon målat samtliga
linjer på längden. Stor förvirring utbröt
tills vi lyckades härleda problemet till byggnadens
takkonstruktion. Arkitekten hade åstadkommit ett
takvalv av tämligen ordinärt snitt men av någon outgrundlig anledning valt att
vrida
hela konstruktionen nittio grader. Högst förvirrande.
För övrigt föll byggnaden i stort den
kräsna redaktionen i smaken.
 En
generös sittplatsläktare på långsidan
kompletterades på den motsatta sidan av den största
ståplatsläktare
vi någonsin sett, nämligen hela långsidan!
Ena kortsidan var elegant konstruerad i etage där
det väl tilltagna vip-utrymmet doldes bakom mörktonat
glas, stil och finess!
Avslutningsvis fanns på
den motsatta kortsidan en ordinär ståplatsläktare
främst avsedd för den yngre, mer högljudda
delen av hemmasupportrarna.
När
skall lodjuren, hökarna eller babianerna försvinna?
De unga kanonkillarna hade för dagen blött
krut och imponerade inte, varken
avseende ljudnivå, variation eller uthållighet.
Dessutom delar vi ut kraftiga
minuspoäng för otyget att använda trumma.
Till viss del kompenseras dock
detta genom tifoarrangemang och en mängd tvåpinnsflaggor.
Bra!
I pausen halkade det ut någon typ av mjukisdjur
på isen vilket fick Uppsalainslaget bland publiken
att högljutt klaga över den tilltagande kommersialliseringen
inom dagens elitishockey. Stockholmsdelen i sin tur
hoppades på att puckkastning stod närmast
på pausprogrammet då det vore ett synnerligen
effektivt sätt att få ett slut på fjanterierna
där nere. Är det jaktsäsong på
lodjur under februari? Nåja, humöret steg
raskt igen när vi upptäckte de stora svartvita
bilderna från klassiska Boforsmatcher utplacerade
längs väggarna, sådant borde vara lika obligatoriskt
som elitlicensen.
Ensidig kost i Nobelhallen
Till sist hade vi förstås väntat
oss kanonbra mat, men trots en arme av
serveringspersonal och en arsenal av serveringsstånd
visade sig till och med Örebros lilla lada smälla högre i
det avseendet. Vi begär inte Belugacaviar
och champagne men en hamburgare borde kunna vändas
utan större besvär. Ett plus dock för
ett digert utbud (givetvis alkoholfria) drycker. Väl
tillbaka i
landsvägskryssaren råkade vi ratta in Karlskogas
motsvarighet till Mora
hockeyradio. Och vi som trodde att VI var enögda.
Det innebar därför ingen märkbar försämring
när vi fortsatte över till P2. De spelade
begravningsmusik.
Har vi glömt något viktigt
här? Har vi förträngt något centralt?
Leta då vidare på www.morahockey.se
Slut
Marc Wilhelmsson & Markus Wikman |
