Den här texten skrev jag 2011 i avsikt att publicera den som krönika på moraik.se. Det blev aldrig av att skicka in den, eller så refuserades den, jag minns ärligt talat inte. Efter det hemska som hände i Helsingborg har det publicerats en hel del krönikor i ämnet supporterkultur. En del har varit bra och genomtänkt av initierade, en del har varit nytänkande av folk hälsosamt frikopplade från kulturen och en del har varit uppmärksamhetssökande trams. Var min lilla text hör hemma får andra bedöma. Nu är texten mer än tre år gammal och jag skulle inte skrivit den exakt likadan i dag. Det personliga ansvaret hos buset skulle jag tagit med i dag. Den skyldige är alltid den som slår.

På senare tid har sportjournalister gjort formuleringsmässiga bicykletas i sin iver att fördöma och ta avstånd från huligandåden på våra fotbollsarenor. Nyhetssidornas journalister kunde inte låta bli att hänga på och en del politiker såg det som lönsamt att plötsligt börja bry sig om huliganproblemet. Någons fel måste det ju vara att folk får för sig att förstöra idrottsfester, skada funktionärer, skrämma barnfamiljer och utsätta tätt packade publikhav för fara. Supportrar skyllde på förbundet, klubbarna på polisen och förbundet på politikerna. Vad man kunde enas om var i alla fall att förövarna:

1) Är dumma i huvudet
2) Inte är riktiga fans

Den hållningen är inte bara enfaldig och feg, den bidrar heller inte till en lösning på problemet. Genom att utmåla huliganerna som stendumma apor försöker klubbar och opinionsbildare bygga en trygg mur mellan oss snälla och de stygga. Huliganerna kan ju faktiskt knyta sina skor själva och bygga meningar längre än tre ord. De allra flesta har gått ut plugget och majoriteten är kapabla att sköta ett jobb. Många har familj. De är otäckt lika oss ickehuliganer. Enda skillnaden är att när det är match blir de krigare i ett diffust krig.

Senast ut i raden var IFK Göteborg att i ett öppet brev på sin hemsida förklara att huliganer inte är riktiga supporters. Genom att på det sättet knivskarpt skilja ut huliganerna från klubb och supporterskara måste ju problemet tillhöra någon annan eftersom våldsverkarna då rakt inte är några av oss. Så bekvämt! Vi går fria och kan kräva att någon annan ska fixa detta jobbiga. Men huliganerna är i högsta grad engagerade supportrar. De gläds när laget vinner och mår dåligt när laget förlorar. De älskar sin klubb.

Huliganerna är inte dumma i skallen och de delar känslorna för laget med oss andra supportrar. Tyvärr delar de inte logik och rättsuppfattning med oss andra. De här killarna tror att de ÄR klubben. Och eftersom de är klubben anser de sig ha rätt att styra klubben. Då blir det plötsligt också självklart att hota misshagliga spelare och ledare. Lika naturligt blir det att bränna av pyroteknik trots garanterade böter för klubben. Det är ju de själva som är klubben för tusan och anser man det vara värt pengarna för att få vifta med en bengal så gör man det.

Inte sällan låter det från klubbar och proffstyckare som om huliganerna plötsligt placerats rakt ner i vår fina svenska fotbollskultur. Något smutsigt från Storbritannien och Italien har från ena sekunden till den andra infiltrerat präktiga svenska hejarklackar. Hotet är externt. Ett bekvämt synsätt då skulden kan skjutas på nån annan. Tyvärr är det så att tar man inte tag i sina egna problem gör ingen annan det heller. Problemet skapades ute hos klubbarna och deras supporterorganisationer och ingen annanstans eller av någon annan. Vi skriver på samma webbforum som de här killarna, vi sitter tillsammans på puben innan match, vi går tillsammans med dem på gatan till arenan och vi står på samma läktare. Det är våra klubbkulturer som gett plats, skapat förutsättningar och accepterat förändringen. Någonstans känner de ett mandat för sitt agerande. Det är ett ynkligt försvar att måla en fet gränslinje mellan dem och oss. Vi tittar på när de tänder bengaler, vi vet vilka individerna är som kastar knallskott men vi låter det ske. Vi tittar bokstavligt talat på i realtid och låter det ske. Vems är då problemet?

Kanske är det så enkelt att man i en ishall fryser röven av sig i en casualförpliktigad pikétröja som gjort att ishockeyn än så länge relativt fotbollen är förskonad från huliganism. Vi är fortfarande, eller var nyss, på nivån att en snusprilla som kastas i huvudet på någon på det nedre etaget ger rubriker i media. De tråkiga tendenser som ändå kunnat skönjas lite här och var i landet blev i vintras väldigt påtagliga problem då fans till Djurgården och AIK brakade ihop på 80-talsmanér under ett par derbyn. Kulturen tycks ha letat sig in i ishockeyn. Inför en match mellan ett landsortslag och Mora IK blev min grupp av en hop tillfrågad ”Who are ya” på tillkämpad cockney. Efter matchen sjöngs det om ett obestämt ”United” och om att blåsa bubblor. Detta på en parkering i obygden mitt i smällkalla vintern. Det var mer bisarrt än hotfullt visserligen men influenserna var övertydliga.

Min sammantagna bild är att attityden, språkbruket, ordvalet, kläderna och gesterna sakta vinner mark inom ishockeyn. Under mina besök på Hovet och Globen förundras jag över hur många som har samma klädkod som huliganer. Samma coola gester. Banderoller med högst tvivelaktiga avsändare. DFG och andra ligor samlas helt öppet och ogenerat på läktarna. Hallå! Tusentals fans ser var de står och inte en enda människa går fram och visar sin avsky. Det kan bara betyda att ligorna är accepterade. Eller att folk tycker att det åligger någon annan att göra något. Båda alternativen är lika beklämmande. Än så länge är det bara Stockholm som haft riktigt stora problem men det finns ingen anledning för ishockeyn att tro att det kommer stanna där.

Fotbollen åtnjuter trots allt ett visst skydd i media. Den idrottsromantiska föreställningen frodas fortfarande runt läderkulan med stämpel både som kulturbärare och arbetaridrott. Ishockeyn med sina lyxiga arenor, kulturfattiga uppkomlingar som Växjö, affärsmän som Hugo Stenbeck, sitt inbyggda teatrala våld och ett spel som ärligt talat inte inbjuder till samma intellektuella analyser som fotbollens har inget skydd i media. Lägg till att idrotten utövas av pojkar och män från vit medelklass så blir det tydligt att ishockey är lovligt byte. Det är ingen idé att påpeka att vilken futtig musikfestival som helst genererar mer våld och kriminalitet än alla de två miljoner människor som ser Elitserien varje år. Ett misstag och ishockeyn kommer att slaktas i morgonsofforna i TV.

Har ishockeyn problem med huliganism? Kanske inte, men vi behöver ju inte skaffa oss några. Vi behöver inte göra samma fel som fotbollen vilken dumsnällt accepterade kulturen steg för steg. Det är upp till oss hur vi vill ha det. Det är vi i publiken som formar kulturen och stämningen i våra arenor, det är vi som med ord och handling visar vad som är acceptabelt agerande. Det kommer inte vara någon annans fel om det smälls knallskott på isen i vinter.

Per-Olof Klarström.